Vad är det för fel på det här landet?

I stort tycker jag om Sverige. De flesta människor man träffar är rätt trevliga, klimatet passar mig ganska bra och vissa delar är väldigt vackra. Samtidigt blir jag bra jävla less på all idioti vi hittar på ibland. Den senaste tiden har varit särskilt störig på det sättet. Kvällstidningen, och jag använder termen liberalt nog att innefattat ”glorifierad skvallerblaska”, Aftonbladet tröttnade på att konkurrenterna på Expressen tillfälligt tagit över titeln som landets minst seriösa medieinstitution och snodde helt enkelt idén att samarbeta med vänsterextrema trolljägare för att ge sig på ”trollen” på Flashback. HAX sammanfattade som vanligt det hela bäst.

Det roliga med det hela är att exemplen de tar upp, till exempel i den här radiointervjun, helt enkelt inte har något alls att komma med jämfört med vilken genomsnittlig dag som helst för många människor som spelar datorspel online, spelar poker på nätet eller utför ett otal andra sysslor. Jag misstänker att lapplisor har en liknande situation. Skillnaden mellan de som skriker om att anonyma näthatare ska hängas ut eller ännu värre klagar på att Flashback inte faller under svensk lag och oss som inte bryr oss så mycket är att vi lärt oss vad engelska skolbarn lär sig någon gång i sexårs-åldern:

Sticks and stones will break my bones
But words will never harm me.

Inte nog med att medieeliten vill avskaffa anonymiteten på internet utifrån att vissa människor säger elaka saker heller, nu tyder väldigt mycket på att denna typ av ”häng ut folk med fel åsikter, gärna med namn och bild oavsett om de för allmänheten tidigare är totalt okända”-journalistik krävt sitt första dödsoffer. Någon lokal SD-politiker tog tydligen livet av sig över det hela. Nu tycker jag inte om SD, men när stora tidningar mobbar folk till döds är någonting allvarligt fel.

Det värsta med det hela är dock inte att ett gäng tidningar blandat ihop det där med att granska makten åt folket med att granska folket åt makten eller att jag tvingas hålla med Alexander Bard, den sistnämnda blir mer och mer sympatisk och det här med att stora företag försöker kontrollera internet har ju gått lite sådär rent historiskt. *host* Pirate bay *host*

Det absolut jävligaste med det hela är att om medieelit, politisk elit och i princip allt som ses som ”överheten” börjar sparka nedåt och slicka uppåt så kommer det lätt en motreaktion. Jag är tveksam till om ens hälften av de röstberättigande vet någonting alls om vad SD egentligen har för politik annat än att de vill minska invandringen, men eftersom varenda privilegierad moralkärring som får chansen bestämmer sig för att sparka på dem så spelar det ingen roll om de inte kommit med nya idéer sedan de hade 1.5% av rösterna, är lika mediatränade som en genomsnittlig gråsten och har ett brunt förflutet. De jävlarna tar ändå toppnoteringar i opinionen. Nu är yougov ett rätt dåligt institut med sunkiga mätmetoder, men det ska till en rejäl felmarginal innan 19% är tillbaka på valets ~13%.

Aftonbladet och Expressen har gjort mer för att stödja Sverigedemokraterna genom sina hatkampanjer hot anonyma högerextremister, nättroll och partiet i stort än Avpixlat och Samtiden någonsin skulle klara av. Det går inte att mobba ihjäl ett parti, oavsett vilken brist på idéer och kompetens de har, om du genom att göra det framställer dem som underdogs. Det enda som finns kvar är att säga; vad var det jag sa?

Annonser

Varför röstar homosexuella i Frankrike på högerpopulister?

Jag blev nyligen tipsad om en artikel där det framgår att de franska högerpopulisterna Front National med Marine Le Pen i spetsen har ett oproportionerligt stort stöd bland homosexuella.

”A survey by the polling firm Ifop indicates a dramatic increase in support for the FN among homosexual and bisexual voters since the French presidential elections of April 2012. It showed, for instance, that in Paris 26 per cent of homosexuals supported Le Pen, compared with 16 per cent of hetero-sexuals.”

Förklaringen som framförs i artikeln är en kombination av att FN har gjort ett medvetet försök att bli mer socialt accepterade genom att rensa bort mer aggressiv retorik tillsammans med det faktum att ett antal hatbrott mot homosexuella utförts av människor med arabisk bakgrund vilket skyllts på muslimer. Marine Le Pen far, den tidigare partiledaren för FN hade en lång historia av grovt homo-fientliga uttalanden medan den nuvarande partiledaren har så pass många homosexuella medarbetare att en del mindre nogräknade partimedlemmar klagat över att partiet helt enkelt tagits över av bögar.

 

Högerpartier och HBTQ i Sverige och England

Jag hittar inte riktigt några motsvarande undersökningar av samma storlek i andra länder. Klart är att brittiska UKIP, trots att de nog får anses mindre extrema än FN, inte alls har någon framgång hos HBTQ-personer som röstar. Detta beror antagligen på att de säger så mycket dumheter om homosexuella, mina ”favoriter” när det kommer till den typen av idioti är nog följande:

I Sverige vet jag inte riktigt hur situationen ser ut, men det finns åtminstone tillräckligt många homosexuella SD:are för att QX kände sig nödgade att skriva en artikel om det 2009. Den journalistiska kvalitén på artikeln kan möjligen ifrågasättas, men det framkommer i vart fall följande:

”Hbt-anhängare till partiet menar i stort sett uteslutande att det är deras avståndstagande från muslimer som gör att de tänker rösta på SD.”

Trenden när det kommer till homosexuella som röstar på ”högerpopulistiska” partier är alltså ett avståndstagande eller åtminstone en oro för islam i olika former. Detta är också den tes som SD framförde 2010 i en debattartikel om sexuella minoriteter och SD.

I QX-artikeln jag länkade till ovan hävdar en Sören Juvas från RFSL att ”hbt-folk som engagerar sig i ett parti som anser att de själva skall ha en sämre behandling än andra i samhället, saknar såväl ryggrad som självrespekt.

Vad föranleder rädslan för islam?

Givet att inte en fjärdedel av Frankrikes HBT-are saknar ryggrad och självrespekt (en tes som nog endast en person med grova fördomar om homosexuella eller möjligen väldigt låga tankar om mänskligheten skulle föra fram) har Juvas fel i resonemanget.

Tesen att homo- och bisexuella kan rösta på högerpopulister på grund av oro över islamisering framstår i ljuset av ovanstående som skapligt sannolik. Detta går också ihop med ett inlägg från den gode Gudmundson jag läste nu på förmiddagen. Det inleds som följer:

”På lördag framträder den brittiskpalestinske predikanten Haitham al-Haddad i Märsta. Arrangörer är Märstas Unga Muslimer och Islamguiden.com. Haitham al-Haddad har betecknats som hatpredikant av flera organisationer i Storbritannien, med anledning av hans uttalanden om homosexuella och judar, hans motstånd mot demokrati, hans försvar för självmordsbombningar, åsikten att Usama Bin Ladin har blivit martyr, hans legitimering av könsstympning och hans förespråkande för införandet av Sharia-lagar med stening av otrogna och dödsstraff för avfällingar på straffskalan – bland annat.”

Det länkas även till artikeln ”Standing up against Homosexuality and LGBTs” som föreläsaren ifråga skrev för några år sedan. Här är några ”höjdpunkter”:

”Some absurdly argue that homosexual inclinations are inherited through one’s genetics. However ridiculous such a claim may be, even if accepted for the argument’s sake, it still does not justify the criminal act. Many scientists have argued a genetic basis for a disposition to commit crimes such as burglary, theft, and sexual abuse, yet the law rightly condemns and punishes these acts.”

”We also appreciate the brave stance of the Nobel peace prize winner and president of Liberia, Ellen Johnson Sirleaf, in defending a law that criminalises homosexual acts and determinedly standing for higher moral standards.”

”It is one thing to give equal rights to different communities so as to reflect our diverse and multicultural society, and quite another to afford a criminal act (according to the fundamentals of all faiths) the same legitimacy as an extremely natural and godly method of seeking union with a member of the opposite sex.”

Min tes

Jag tror att hat föder hat och rädsla. Så länge traditionella partier inte tydligt tar avstånd från muslimsk extremism på samma sätt som annan extremism så kommer de människor som utsätts för sådan att pushas emot andra partier som faktiskt står upp emot hatet i just den frågan. FN är med största sannolikhet inte det parti som bäst försvarar homosexuellas rättigheter, men eftersom de varit tydliga med att ta avstånd ifrån våldet mot homosexuella får de ändå pluspoäng.

Vidare tror jag också att den absoluta och överväldigande majoriteten av muslimer, precis som alla andra, är anständiga människor som inte ägnar sig åt hat och våld. Det är dock viktigt att vi tar avstånd från minoriteten som ägnar sig åt sådant, oavsett om han är muslim, homosexuell, CIS-man eller Sverigedemokrat. En vis man sa en gång; ”En skitstövel är en skitstövel oavsett hudfärg”. Det är när man glömmer detta och börjar med positiv särbehandling genom att förlåta skitstövelbeteende från någon utifrån dennes grupptillhörighet som de utsatta tappar förtroende för systemet och söker sig till alternativ, även om alternativen inte är särskilt bra.

 

Är FI rädda för massinvandring?

FI:s EU-parlamentariker Soraya Post ställde för någon vecka sedan, tillsammans med ett gäng andra parlamentariker, ett par frågor om asylsökande i parlamentet. Den som stack ut var följande:

”What actions does it intend to take to relieve the Member States that form part of the external borders of the EU from the massive influx of asylum-seekers, also in line with the UNHCR pledges?”

Soraya Post, oroar sig alltså för den massiva asylströmmen till Grekland. Att tala om massiva mängder asylsökanden i Grekland är dock lite tveksamt, de senaste siffrorna jag kunde snabbgoogla fram tyder på att Sverige tar emot ungefär 8 gånger så många asylsökanden som Grekland per capita.

Detta ska ses i ljuset va att FI redan varit ute i media och anklagat människor som snackat om massinvandring för rasism.

Någon som fortfarande tar FI på allvar?

Centerpartiet och dess hantering av brottslighet utomlands

Centerpartiet i Örebro har nyligen hamnat i blåsväder för att man vill hantera IS-terrorister som återvänder till staden genom att ge dem rehabilitering i form av terapi och jobbträning. Detta ungefär samtidigt som IS-terroristerna fått rubriker för sin vana att slänga homosexuella män från höga höjder som någon form av straff/underhållning och att de vill ha två hundra miljoner dollar i för att inte avrätta två kidnappade japaner. Detta kan tyckas vara osmakligt och det är lätt att fråga sig om politiker är riktigt kloka. Personligen har jag sedan länge konstaterat att de generellt sett inte är det. I det här fallet står finns det dock ytterligare något tokigt, nämligen att Centerkvinnorna sedan tidigare varit ute och spårat rejält i sin syn på utomlands brottslighet:

”Sexköpslagen har inneburit stora framsteg i arbetet mot prostitution och människohandel i Sverige. Nu är det dags för Sverige att värna om kvinnor i prostitution och människohandelsoffer i hela världen. Vi bör följa Norges exempel att kriminalisera medborgares sexköp utomlands.”

Förutom att detta är fel i sak, vilket jag gått igenom tidigare, öppnar detta intressanta möjligheter kring IS-terroristernas återvändande. Förutom att, enligt Amnesty, ägna sig åt etnisk rensning av historiska proportioner, kidnappa japaner och döda homosexuella genom ”kast med homosexuell från höga höjder” inför publik har nämligen IS-terroristerna även ägnat sig åt människohandel och slaveri för sexuella ändamål. Jag tar mig friheten att utgå ifrån att till och med Centerpartiet anser att tortyr, våldtäkt och sexuellt våld mot minderåriga till den grad att 12-åringar tar livet av sig för att slippa det hela är en större kränkning av kvinnors rättigheter än att någon frivilligt, mot betalning och under ordnade omständigheter, köper sex av en likaledes frivillig motpart. Framförallt ses detta inte som ett brott mot mänskligheten, vilket jag tycker att är en bra selling point.

Kan det då vara så att Centerpartiet i Örebro egentligen ville lagföra de återkommande IS-terroristerna för brott mot sexköpslagen men, då detta inte var möjligt på grund av att gällande lagstiftning följer allmänt vedertagna juridiska principer om jurisdiktion istället fick nöja sig med att ge dem kommunala rehabiliteringsjobb? Eller är det bara så att våra politiker som vanligt är hycklande skitstövlar?

Terrordåd, islam och kollektiv skuld

De senaste veckorna har mycket av nyhetsflödet dominerats av terrorattacken i Frankrike. Detta är naturligt, då den utgör ett angrepp på det öppna samhället, yttrandefriheten och den demokratiska rättsstaten som sådan. Mina tankar går ut till de drabbade och ännu mer till deras nära och kära. Med den begränsade begåvning jag besitter kan jag inte i närheten av lika bra som många andra beskriva hur hemskt det hela är och jag tänker därför inte ens försöka. Istället vill jag fokusera på de i mina ögon otäcka reaktionerna på attentatet.

Sverigedemokraternas senaste skandalmakare framför alla, riksdagens andre vice talman Björn Söder, har redan blivit anmäld för hets mot folkgrupp av Socialdemokraternas Veronica Palm då han gjorde sig lustig över islam som ”fredens religion”. Som ett sidospår är han antagligen första svensk att få uppmärksamhet i internationell press för olämpliga uttalanden om judar samma vecka som han polisanmäls för att hetsa mot muslimer. Det är inte bra att högt uppsatta personer i samhället uttalar sig nedsättande om en religion som stora delar av världens befolkning följer. Vad som är än värre är när helt vanliga personer börjar spekulera på sociala medier och på andra håll om att världens muslimer, långt mer än en miljard människor, på något sätt antingen är kollektivt ansvariga för dådet. Ibland tillskrivs även muslimer åsikter eller karaktärsdrag som är ganska nedlåtande.

Som vit, något introvert CIS-man i en medelstor stad i Norrland träffar jag inte särskilt många muslimer, men de få jag träffat har varit ungefär likadana som alla andra. Någon är religiös, de flesta är trevliga och någon enstaka är lite underlig. Precis som ”infödda svenskar” med andra ord. Dessa människor är inte mer skyldiga för vad ett gäng idioter i Frankrike gjort än du och jag. Att peka ut dem eller att försöka skuldbelägga dem genom någon slags guilt by gudatro är inte bara irrationellt och intellektuellt ohederligt, det är även direkt ohyfsat.

Jag, och många med mig, blir upprörda när radikalfeminister hävdar att män har en kollektiv skuld för de hemskheter andra män utfört genom historien. Vi vill bedömas som individer, inte utifrån vår arvsskuld.

Kort sagt, de flesta av oss vill inte bedömas utifrån vad andra människor av motsvarande kön, hudfärg eller grupptillhörighet i övrigt någon gång sagt eller ställt till med. Vi vill värderas utifrån våra egna handlingar. Då bör vi också, som de flesta världsreligioner är överens om, behandla andra såsom vi själva vill bli behandlade. Med detta i åtanke; är det verkligen för mycket begärt att vi även bedömer muslimer utifrån samma måttstock? Bör vi inte se varje individ som just en individ och bedöma denne utifrån hennes egna handlingar och värderingar snarare än som en medskyldig del i ett kollektiv?

Vänsterns bruna bakgrund

Från Wikipedia:

”Vänsterpartiet bildades 1917 av vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna samt hela dess ungdomsförbund. Detta kom av en strid mot den socialdemokratiska partiledningens ultimatum om total lojalitet genom bland annat den så kallade munkorgsstadgan som vänsterfalangen och ungdomsförbundet kritiskt menade var till för att tysta oppositionen inom partiet. Det nya partiet som bildades, Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), var senare med och grundade Komintern 1919.”

Angående Komintern kan man läsa följande:

”Målsättningen med organisationen var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, nedkämpa bourgeoisin, att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik.”

Tillbaka till Vänsterpartiet:

”Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991.”

Partiet ägnade alltså sina första ~45 år till att öppet stödja Sovjetunionen, kommunistdiktaturen mest känd för massmord, politiskt motiverade massavrättningar och användandet av politiskt skapad massvält för att kuva opposition. Därefter fortsatte man i 30 år att hålla goda kontakter med de kommunistiska diktaturerna.

Andra höjdare ur Wikipediaartikeln:

Om 1950-talet: ”Årtiondet blev en nedgång för SKP. År 1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitet mot Sovjetunionen, men ett närmande till Socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.”

Om stegen bort från Stalinism: ”Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.-H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.”

Detta inkluderar inte ens mer moderna klassiker som Lars Ohlys beskrivning av sig själv som kommunist, ”våldsvänsterns” moderna uppgång (och fall?) eller Ung Vänsters återkommande stöd för den sistnämnda. Av Sveriges större partier har Vänsterpartiet med stor sannolikhet den brunaste bakgrunden av stöd till totalitära regimer, kom ihåg det nästa gång de försöker sätta sig på en hög häst eller anordna minnesdagar om förintelsen där temat är att kritisera världens enda judiska nation.

 

SD, Peter Lundgren och Politisk korrekthet

Jag gillar inte SD. Jag är däremot avundssjuk lite då och då när de, likt blinda hönor eller en genomsnittsbegåvad ungmoderat, lyckas komma med något bra innan jag kommit på det. Senast skedde detta då deras MEP Peter Lundgren sa följande:

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att kanske utropa Grattis eller varför inte Bingo åt Herman Van Rompuy: 730 000 euro i pensionspengar de kommande 3 åren; ett direkt hån mot varenda skattebetalare i medlemsländerna. I denna tid av arbetslöshet som bara eskalerar till allt värre nivåer drar Herman Van Rompuy jackpot, åter igen med skattebetalarnas pengar. Nu vill Jean-Claude Juncker fokusera på att återuppbygga förtroendet och tilliten hos de europeiska invånarna och då vill jag fråga. Hur ska det gå till?

Förutom att vara en klockren känga av välriktat slag är det även snyggt rent retoriskt. Sparka underifrån mot något som alla hatar i den mån de vet vem det är. Kort sagt, jag tror det är den där typen av retorik som vinner röster och jag är irriterad på att jag inte sa det först. Lundgren har även tidigare på den här bloggen uppmärksammats när han pysslat med den typen av retorik och det är bara genom guds försyn som hans kollega inte riktigt är lika begåvad när det kommer till att uttrycka sig. Det slår mig även att Lundgren, utifrån sin typ av retorik, antagligen har en än värre mancrush på Nigel Farage än jag har.

Hursomhelst, jag läste nyligen och länkade på facebook ett inlägg med titeln: ”Hur man röstar på Sverigedemokraterna utan att vara rasist”. Jag delade även den på facebook, och förväntar mig att åtminstone en handfull personer unfriendar mig och tror att jag gått med i SD bara på titeln. Det är ett bra sätt att rensa vännerlistan, då jag inte har något intresse av folk som tar bort mig utan att veta vad det var jag faktiskt delade. Såhär börjar ovan länkade artikel:
”Hypotes: Sverigedemokraternas väljare, eller åtminstone en del av dem, tycker inte om när andra talar om för dem hur de ska leva sina liv. De är således lika eller nästan lika kritiska till sociala lagar stiftade av mediaetablissemanget som de är till juridiska lagar stiftade av riksdagen.”

En för kort för att vara rättvis men ändå förhoppningsvis inte helt missvisande sammanfattning av artikeln skulle kunna vara följande:

”Media är full av lättkränkta PK-miffon och många människor blir irriterade när normerna kring vad som är socialt accepterat sätts av ett litet gäng människor på ”Södermalm” (i själen, inte nödvändigtvis rent geografiskt). Även om det är harmlöst nog att inte få säga negerboll är det något av en slippery slope och imorgon kanske det blir rasism att käka bacon eller något annat som är svårt att förutse. När SD säger att invandrare måste anpassa sig uppfattas det av många som att invandrare bör anpassa sig till de normer som finns här istället för att vi ska anpassa vårt språkbruk och vanor efter deras religiösa övertygelser i form av negerbollsdebatter eller slöja vs arbetsmiljösäkerhet osv”. Läs gärna artikeln om du har tid, jag kan inte lova att min sammanfattning gör den rättvisa. Detta för mig in på min nästa punkt. Denna jävla politiska korrekthet och varför den är farlig.

I princip är alla de stora partierna överens om ett gäng punkter. Detta hade inte varit några problem om det var rena självklarheter som alla kan skriva under på. Problemet är att det inte är det. Alla partier utom möjligen KD och SD är feminister, ett begrepp så förstört att diverse random idioti att det närmast kan jämföras med begrepp som ”nationalist” och dylikt. Det läggs in så mycket mer i begreppet att det inte går att använda begreppet utan en halvtimmes förklaring. Jag tycker hemskt mycket om Sverige, men jag skulle aldrig få för mig att kalla mig nationalist. Helt enkelt eftersom begreppet är så förstört.

I takt med att det uppkommer mer extrem konsensus i den politiska toppen så kommer också fler och fler idiotiska förslag. Att börja döma svenskar som köper sex i länder där det är lagligt enligt svenska lagar i svensk domstol strider mot grundläggande juridiska principer. Att hävda att den svenska modellen kring narkotikalagstiftning är framgångsrik i bästa fall ignorant och ofta direkt ohederligt. Vi tycker till och med att det är rimligt att skattetrycket ligger på över 40 procent efter åtta år med höstbudgetar.

Vi behöver, helt enkelt, lite mindre konsensus och lite mer bråk om ditten och datten i Sverige. En debatt där alla håller med varandra är inte en debatt, det är någon form av incestuöst ryggklieri.