Bubb.la fyller ett år, och är trevligare än andra liberala projekt

Det blir till att återuppväcka bloggen, dels för att jag alldeles för ofta har nedsättande, arga och ur PK-synpunkt tveksamma rants att kläcka ur mig, men framförallt för att Bubb.la fyllde ett år igår och jag har varit med sedan starten. Här är mina reflektioner om det hela.

Siten gick nyligen över 7000 likes på Facebook, det finns runt 200 redaktörer och varje vecka visas de länkar som postas för hundratusentals människor.  Jag själv har under året postat strax över 1000 länkar (femte plats bland redaktörerna), avlagt över 2600 röster och kommenterat över 400 gånger. Förutom att få ständiga stavfel rättade av den gode Måns (tillnamnet ”den förskräcklige”) har det även fått mig att hitta nyhetskällor som jag faktiskt tycker om. Främst har jag börjat tycka om The Independent och Pink News som båda är underhållande, välskrivna och ofta anständigt tidiga på rapportera om saker. Pink News rapporterar i princip allt som har att göra med HBTQ-frågor, och om man slipper få sina bög-nyheter från Aftonbladet blir det mycket enklare att ta dessa frågor på allvar. Även om det i Sverige ofta handlar om rent trams så finns det viktiga rättighetsfrågor runt om i världen som är värda att uppmärksamma.

Redaktionsgruppen är också en trevlig samling människor. Folk som inte bidrar eller är för negativa utan att vara konstruktiva har försvunnit efterhand och varje gång någon hittar en trevlig tjomme som de tror kan bidra tenderar denne att bli inbjuden och få testa, som en osynling hand försvinner mindre lämpade (och någon enstaka lämpad) människor och folk som passar bättre tillkommer.

Nu har jag aldrig, främst av geografiska skäl, varit involverad i Frihetsfronten. Däremot har jag varit med i Liberala partiet, gått på en del FMSF-grejer och någon gång i tonår och jag vågar säga att när det kommer till liberala projekt är  Bubb.la det bästa jag varit med om. Det är också antagligen det mest aktiva och största sådana i Sverige just nu. Det är väldigt kul att få vara med på ett hörn.

Annonser

Terrordåd, islam och kollektiv skuld

De senaste veckorna har mycket av nyhetsflödet dominerats av terrorattacken i Frankrike. Detta är naturligt, då den utgör ett angrepp på det öppna samhället, yttrandefriheten och den demokratiska rättsstaten som sådan. Mina tankar går ut till de drabbade och ännu mer till deras nära och kära. Med den begränsade begåvning jag besitter kan jag inte i närheten av lika bra som många andra beskriva hur hemskt det hela är och jag tänker därför inte ens försöka. Istället vill jag fokusera på de i mina ögon otäcka reaktionerna på attentatet.

Sverigedemokraternas senaste skandalmakare framför alla, riksdagens andre vice talman Björn Söder, har redan blivit anmäld för hets mot folkgrupp av Socialdemokraternas Veronica Palm då han gjorde sig lustig över islam som ”fredens religion”. Som ett sidospår är han antagligen första svensk att få uppmärksamhet i internationell press för olämpliga uttalanden om judar samma vecka som han polisanmäls för att hetsa mot muslimer. Det är inte bra att högt uppsatta personer i samhället uttalar sig nedsättande om en religion som stora delar av världens befolkning följer. Vad som är än värre är när helt vanliga personer börjar spekulera på sociala medier och på andra håll om att världens muslimer, långt mer än en miljard människor, på något sätt antingen är kollektivt ansvariga för dådet. Ibland tillskrivs även muslimer åsikter eller karaktärsdrag som är ganska nedlåtande.

Som vit, något introvert CIS-man i en medelstor stad i Norrland träffar jag inte särskilt många muslimer, men de få jag träffat har varit ungefär likadana som alla andra. Någon är religiös, de flesta är trevliga och någon enstaka är lite underlig. Precis som ”infödda svenskar” med andra ord. Dessa människor är inte mer skyldiga för vad ett gäng idioter i Frankrike gjort än du och jag. Att peka ut dem eller att försöka skuldbelägga dem genom någon slags guilt by gudatro är inte bara irrationellt och intellektuellt ohederligt, det är även direkt ohyfsat.

Jag, och många med mig, blir upprörda när radikalfeminister hävdar att män har en kollektiv skuld för de hemskheter andra män utfört genom historien. Vi vill bedömas som individer, inte utifrån vår arvsskuld.

Kort sagt, de flesta av oss vill inte bedömas utifrån vad andra människor av motsvarande kön, hudfärg eller grupptillhörighet i övrigt någon gång sagt eller ställt till med. Vi vill värderas utifrån våra egna handlingar. Då bör vi också, som de flesta världsreligioner är överens om, behandla andra såsom vi själva vill bli behandlade. Med detta i åtanke; är det verkligen för mycket begärt att vi även bedömer muslimer utifrån samma måttstock? Bör vi inte se varje individ som just en individ och bedöma denne utifrån hennes egna handlingar och värderingar snarare än som en medskyldig del i ett kollektiv?

Lästips: erixon.com

Jag har haft Dick Erixon i min RSS-läsare rätt länge. Jag vet inte riktigt när jag började men det är inte omöjligt att det gått tio år sedan jag började följa den.

I perioder har jag tyckt att det kanske inte alltid varit särskilt aktuell, väluppdaterad eller intressant men nu på slutet har den haft en riktigt bra period.

Jag får ta och rekommendera och lägga upp en länk i bloggrollen.

Snabbköpskassören i kvarteret där jag bor?

Nu orkar jag inte mer val än att dela ut några valsedlar. Så jag vill skriva om något upplyftande istället. Idag gick jag förbi vår lokala handlare. I kassan satt en snubbe som jobbat där på slutet och måste vara den enskilt bästa arbetaren som funnits i en livsmedelsbutik. Han är alltid trevlig, hjälpsam och jag har aldrig sett honom utan att leende på läpparna. Trots att det bara ett par hundra meter längre bort finns en annan butik med större urval och eventuellt något lägre priser (osäker) som jag tidigare alltid handlat på har jag nu börjat göra ungefär hälften av mina inköp på den här nyöppnade butiken, uteslutande för att snubben i kassan är så oerhört trevlig. Jag passade på att nämna det för honom i eftermiddags när jag handlade där och tanten bakom mig i kassakön stämde in i hyllningarna. Med lite tur gjorde det hans dag bättre.

Affären jag snackar om är en Tempobutik på  Fridhemsgatan, och så länge du inte letar efter något ovanligt kan jag varmt rekommendera den.

Det gör skillnad att vara en så bra människa man kan och anstränga sig lite extra. Hjälp dina grannar, ta hand om dina vänner och ge främlingar ett leende när du träffar dem (om du inte ser för creepy ut, i så fall får du träna framför spegeln först…). Det gör världen lite bättre och du får antagligen igen det.

The Ultimate Fighter och jämställdhet

Jag har alltid tyckt att kvotering är ganska oförskämt. Ska någon ha en position så ska det vara för att vederbörande är bäst lämpad, inte för att han eller hon råkar ha rätt kön. I UFC, världens största MMS-organisation, fanns det länge ingen kvinnodivision. Anledningen var rimligen att kvinnlig MMA legat bakom manlig rätt länge, men i och med att Ronda Rousey började snacka skit, fick uppmärksamhet och i största allmänhet genom att vara ett legitimt bad-ass visade att kvinnor kan sälja Pay-per-views blev det en första kvinnodivision. Detta blev så bra, de flesta matcher har varit schyssta, att UFC genom sin realityserie The Ultimate Fighter ska införa en 115 pound-division.

Första avsnittet sändes nyligen och hade en match mellan okända Randa Markos och den mer kända Teica Torres. Bästa fighten jag sett på TUF på bra länge. Rekommenderas verkligen, även om första halvtimmen av avsnittet som vanligt försökte introducera fighters och likaledes som vanligt var lite fånig. Nästa vecka ska Joanne Calderwood slåss. Jag har varit ett fan sedan hon slogs i någon randomgala i Indien för ett gäng år sedan och ser verkligen fram emot det.

Jag tycker det är fantastiskt att min favoritsport får ett gäng nya divisioner och att det inte har tillkommit för att ”det ska vara så” utan helt enkelt för att kvinnliga fighters har bevisat att de faktiskt är så jävla bra att de ska finnas i UFC.

Zombiepost

Med anledning av den här posten och det faktum att jag är åtminstone ett halvstort fan av B-filmer känner jag att jag måste få lägga mig i det hela. Om hela den här grejen med förberedelser inför en Zombie-invasion är en prioriterad fråga för någon så finns det ett par saker att tänka på. Den första är möjligen att ta lite frisk luft och överväga sina prioriteringar, men det finns även fler saker. Främst tänker jag på följande:

  • I zombie-filmer är det oftast staten, eller möjligen stora företag, som ställer till det. Det är sedan civilsamhället i form av frivilliga sammanslutningar som räddar världen. Libertarianer gillar civilsamhället.
  • Skjutvapen är bra att ha om man blir anfallen av en zombie. Liberala partiet med all sannolikhet det mest vapenvänliga partiet i Sverige.
  • Jag gissar att preppers och människor som har en så kallad ”Bug-out-bag” är klart överrepresenterade i libertarianska kretsar. Det finns till och med ganska många som drömmer om att flytta ut på landet och bli självförsörjande. Mest för att slippa staten, men det är rimligt sunt ur en ”överleva zombie-apokalyps-synpunkt” också.

Överlag känner jag att det här med självständighet, ansvarstagande och annat som uppmuntras i liberalismen gör det till den uppenbart överlägsna ideologin för att överleva en zombiekatastrof.