Vad är det för fel på det här landet?

I stort tycker jag om Sverige. De flesta människor man träffar är rätt trevliga, klimatet passar mig ganska bra och vissa delar är väldigt vackra. Samtidigt blir jag bra jävla less på all idioti vi hittar på ibland. Den senaste tiden har varit särskilt störig på det sättet. Kvällstidningen, och jag använder termen liberalt nog att innefattat ”glorifierad skvallerblaska”, Aftonbladet tröttnade på att konkurrenterna på Expressen tillfälligt tagit över titeln som landets minst seriösa medieinstitution och snodde helt enkelt idén att samarbeta med vänsterextrema trolljägare för att ge sig på ”trollen” på Flashback. HAX sammanfattade som vanligt det hela bäst.

Det roliga med det hela är att exemplen de tar upp, till exempel i den här radiointervjun, helt enkelt inte har något alls att komma med jämfört med vilken genomsnittlig dag som helst för många människor som spelar datorspel online, spelar poker på nätet eller utför ett otal andra sysslor. Jag misstänker att lapplisor har en liknande situation. Skillnaden mellan de som skriker om att anonyma näthatare ska hängas ut eller ännu värre klagar på att Flashback inte faller under svensk lag och oss som inte bryr oss så mycket är att vi lärt oss vad engelska skolbarn lär sig någon gång i sexårs-åldern:

Sticks and stones will break my bones
But words will never harm me.

Inte nog med att medieeliten vill avskaffa anonymiteten på internet utifrån att vissa människor säger elaka saker heller, nu tyder väldigt mycket på att denna typ av ”häng ut folk med fel åsikter, gärna med namn och bild oavsett om de för allmänheten tidigare är totalt okända”-journalistik krävt sitt första dödsoffer. Någon lokal SD-politiker tog tydligen livet av sig över det hela. Nu tycker jag inte om SD, men när stora tidningar mobbar folk till döds är någonting allvarligt fel.

Det värsta med det hela är dock inte att ett gäng tidningar blandat ihop det där med att granska makten åt folket med att granska folket åt makten eller att jag tvingas hålla med Alexander Bard, den sistnämnda blir mer och mer sympatisk och det här med att stora företag försöker kontrollera internet har ju gått lite sådär rent historiskt. *host* Pirate bay *host*

Det absolut jävligaste med det hela är att om medieelit, politisk elit och i princip allt som ses som ”överheten” börjar sparka nedåt och slicka uppåt så kommer det lätt en motreaktion. Jag är tveksam till om ens hälften av de röstberättigande vet någonting alls om vad SD egentligen har för politik annat än att de vill minska invandringen, men eftersom varenda privilegierad moralkärring som får chansen bestämmer sig för att sparka på dem så spelar det ingen roll om de inte kommit med nya idéer sedan de hade 1.5% av rösterna, är lika mediatränade som en genomsnittlig gråsten och har ett brunt förflutet. De jävlarna tar ändå toppnoteringar i opinionen. Nu är yougov ett rätt dåligt institut med sunkiga mätmetoder, men det ska till en rejäl felmarginal innan 19% är tillbaka på valets ~13%.

Aftonbladet och Expressen har gjort mer för att stödja Sverigedemokraterna genom sina hatkampanjer hot anonyma högerextremister, nättroll och partiet i stort än Avpixlat och Samtiden någonsin skulle klara av. Det går inte att mobba ihjäl ett parti, oavsett vilken brist på idéer och kompetens de har, om du genom att göra det framställer dem som underdogs. Det enda som finns kvar är att säga; vad var det jag sa?

Annonser

Back to basics för Folkpartiet, kräver språktest för femtioelfte gången

Folkpartiet gjorde dåligt ifrån sig i  Sifo-mätningen för januari och följde upp det med att i nästa mätning hamna under riksdagsspärren, med viss marginal. Detta kan tolkas som ett tecken på att förnyelse behövs, vilket också LUF:s Linda Nordlund gjort när hon skrev en rätt bra artikel om det hela för en vecka sedan. Hon konstaterade bland annat:

”Med utspel är det i bästa fall som med barns pysselböcker, där de genom att knyta samman dussintals små prickar får den större bilden att framträda. Men i Folkpartiets fall var det, även för oss med insyn, omöjligt att se hur ordningsomdömen, pappamånader, återinförd värnplikt och ja till euron kunde kopplas ihop till en större vision för Sverige. Ännu mindre en frihetlig sådan.”

Att faktiskt förnya sig och flörta med att bli liberaler igen (om de nu någonsin varit det) hade dock inte varit partiets modus operandi varför Björklund och ett par andra folkpartister idag på DN Debatt istället genomförde en folkpartistisk klassiker. De har återigen lanserat krav på språktest!

Som förslag, utan kontext, är det hela faktiskt en ovanligt sansad idé för att komma ifrån folkpartiet. Den innehåller inget direkt stötande, det går att argumentera för att inget i texten strider mot grundläggande liberala principer och saknar mer spektakulära exempel på logisk gymnastik. Bra start, med andra ord. De lyckas till och med hitta lite självkritik:

”Vi har varit för dåliga på att underlätta för utrikes födda att komma i arbete – det tar fortfarande alldeles för lång tid. Trösklarna in på arbetsmarknaden är för höga. Det driver fram utanförskap. Den som inte har jobb tvingas att leva på bidrag. Det innebär ofta att man hamnar i ett utanförskapsområde där andelen nyanlända invandrare är hög, med arbetslöshet och bidragsberoende och låga skolresultat. Jobb är avgörande för människors frihet.”

Att som det parti som innehaft integrationsministerposten de åtta senaste åren erkänna att integrationen misslyckats är faktiskt stort. Anyway, här kommer elefanten i rummet. Folkpartiet har föreslagit språktest som lösning på integrationsproblematik så ofta att folk tappat räkningen. Här är mitt, med all säkerhet bristfälliga, försök att sammanställa en tidslinje:

2002: Folkpartiet släpper en rapport om språktest och går framåt i opinionen. De får faktiskt sin högsta opinionssiffra på fyra år. Det enda negativa är att Dansk folkeparti ger beröm till förslaget.

2003: Folkpartiet vill inte släppa ett vinnande koncept och släpper en ny rapport. Denna möts dock av motgångar då flera forskare (däribland en av dem vars forskning de använt) påpekar att de använt forskningen fel, dragit fel slutsatser och både Svenska språknämnden samt övriga riksdagspartier sågar rapporten.

2005: Språktestet får mothugg då LUF tar avstånd från det hela.

2006: Språktestet lanseras för tredje gången, Leijonborg gör språktest i Aftonbladet och skämtar efter resultatet om att söka medborgarskap i Norge. Varken övriga allianspartier eller blivande integrationsminister Erik Ullenhag vill dock veta av språktestet.

2008: Folkpartiet förnyar sig och nöjer sig med att lägga förslag om att alla invandrare ska gå på medborgarkurs, förslaget slängs dock ut redan 2009 då de annars riskerar att bli förknippade med SD.

2010: Gulan Avci och Nina Larsson, båda riksdagsledamöter, försvarar språktest på brännpunkt. De känner sig nödgade att bemöta kritiken om grumliga vatten med en retorisk figur innehållande ”den klaraste bergsjö” och bemöter övrig kritik som följer:

”Vad är det då som är så kontroversiellt med krav på språktest för medborgarskap? Jo, antagligen handlar det om att många tror att det krävs medborgarskap för att få bo i Sverige. Det gör det inte.”

Den klassiska ”om du inte håller med oss har du antagligen inte fattat vad vi pratat om”, med andra ord. Noterbart är att detta argument används åtta år efter att språktestet lanserades för första gången.

2012: Folkpartiet lanserar för fjärde gången kraven på språktest. Detta lagom till tioårsjubileet av det ursprungliga förslaget och efter sex år med en folkpartist som integrationsminister.

När folkpartiet nu 2015 lanserar språktestet sker det alltså för femte gången. Vem sa att borgare inte gillar återvinning?

Centerpartiet och dess hantering av brottslighet utomlands

Centerpartiet i Örebro har nyligen hamnat i blåsväder för att man vill hantera IS-terrorister som återvänder till staden genom att ge dem rehabilitering i form av terapi och jobbträning. Detta ungefär samtidigt som IS-terroristerna fått rubriker för sin vana att slänga homosexuella män från höga höjder som någon form av straff/underhållning och att de vill ha två hundra miljoner dollar i för att inte avrätta två kidnappade japaner. Detta kan tyckas vara osmakligt och det är lätt att fråga sig om politiker är riktigt kloka. Personligen har jag sedan länge konstaterat att de generellt sett inte är det. I det här fallet står finns det dock ytterligare något tokigt, nämligen att Centerkvinnorna sedan tidigare varit ute och spårat rejält i sin syn på utomlands brottslighet:

”Sexköpslagen har inneburit stora framsteg i arbetet mot prostitution och människohandel i Sverige. Nu är det dags för Sverige att värna om kvinnor i prostitution och människohandelsoffer i hela världen. Vi bör följa Norges exempel att kriminalisera medborgares sexköp utomlands.”

Förutom att detta är fel i sak, vilket jag gått igenom tidigare, öppnar detta intressanta möjligheter kring IS-terroristernas återvändande. Förutom att, enligt Amnesty, ägna sig åt etnisk rensning av historiska proportioner, kidnappa japaner och döda homosexuella genom ”kast med homosexuell från höga höjder” inför publik har nämligen IS-terroristerna även ägnat sig åt människohandel och slaveri för sexuella ändamål. Jag tar mig friheten att utgå ifrån att till och med Centerpartiet anser att tortyr, våldtäkt och sexuellt våld mot minderåriga till den grad att 12-åringar tar livet av sig för att slippa det hela är en större kränkning av kvinnors rättigheter än att någon frivilligt, mot betalning och under ordnade omständigheter, köper sex av en likaledes frivillig motpart. Framförallt ses detta inte som ett brott mot mänskligheten, vilket jag tycker att är en bra selling point.

Kan det då vara så att Centerpartiet i Örebro egentligen ville lagföra de återkommande IS-terroristerna för brott mot sexköpslagen men, då detta inte var möjligt på grund av att gällande lagstiftning följer allmänt vedertagna juridiska principer om jurisdiktion istället fick nöja sig med att ge dem kommunala rehabiliteringsjobb? Eller är det bara så att våra politiker som vanligt är hycklande skitstövlar?

Vänsterns bruna bakgrund

Från Wikipedia:

”Vänsterpartiet bildades 1917 av vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna samt hela dess ungdomsförbund. Detta kom av en strid mot den socialdemokratiska partiledningens ultimatum om total lojalitet genom bland annat den så kallade munkorgsstadgan som vänsterfalangen och ungdomsförbundet kritiskt menade var till för att tysta oppositionen inom partiet. Det nya partiet som bildades, Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), var senare med och grundade Komintern 1919.”

Angående Komintern kan man läsa följande:

”Målsättningen med organisationen var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, nedkämpa bourgeoisin, att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik.”

Tillbaka till Vänsterpartiet:

”Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991.”

Partiet ägnade alltså sina första ~45 år till att öppet stödja Sovjetunionen, kommunistdiktaturen mest känd för massmord, politiskt motiverade massavrättningar och användandet av politiskt skapad massvält för att kuva opposition. Därefter fortsatte man i 30 år att hålla goda kontakter med de kommunistiska diktaturerna.

Andra höjdare ur Wikipediaartikeln:

Om 1950-talet: ”Årtiondet blev en nedgång för SKP. År 1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitet mot Sovjetunionen, men ett närmande till Socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.”

Om stegen bort från Stalinism: ”Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.-H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.”

Detta inkluderar inte ens mer moderna klassiker som Lars Ohlys beskrivning av sig själv som kommunist, ”våldsvänsterns” moderna uppgång (och fall?) eller Ung Vänsters återkommande stöd för den sistnämnda. Av Sveriges större partier har Vänsterpartiet med stor sannolikhet den brunaste bakgrunden av stöd till totalitära regimer, kom ihåg det nästa gång de försöker sätta sig på en hög häst eller anordna minnesdagar om förintelsen där temat är att kritisera världens enda judiska nation.

 

Det är dags att granska makten

Politiker gör anspråk på att bestämma hur Sverige ska styras. Detta medför att befolkningen borde få veta vad de står för, vilka åsikter de har och har de tidigare har valt att handla i olika situationer. Kort sagt, makten ska granskas.

Senast för någon dag sedan hävdade Miljöpartiets kommunalråd i Malmö, som ansvarar för frågor om demokrati och tillgänglighet, följande:

Att Miljöpartiet inte bryr sig om demokrati och demokratiska spelregler är i och för sig knappast något som överraskar mig, men varför är det ingen som bryr sig om detta? Den enda uppmärksamhet det hela fått är en flashbacktråd där något tiotal personer är upprörda. Vad ger SD för svar på detta då? Naturligtvis uppvisar de fingertoppskänsla som en normalbegåvad tegelsten och lyckas svara med följande:  

Ett bra sätt av överträffa idiotin från MP:s demokratiansvarige antidemokrat är naturligtvis att sänka sig till hans nivå genom att kräva att han istället ska förbjudas och dessutom lägga till en hashtag i form av ”levedemokratin”.

Kan inte både antidemokraterna i Miljöpartiet och antidemokraterna i Sverigedemokraterna båda få in det i huvudet att det inte går att försvara demokrati och det öppna samhället genom att gå emot demokratins grundläggande principer. Vi lever faktiskt i en någorlunda modern, om än rätt flummig, demokratisk rättsstat och det betyder att medborgarna har rätt att själva bestämma vem de vill rösta på. Rimligtvis har både vem det nu är som har hand om Malmö:s SD-konto och det miljöpartistiska kommunalrådet gått igenom mellanstadiet, vi har trots allt skolplikt i det här landet. Fråga vilken 13-åring som helst om de tror att ”demokrati” betyder att alla får rösta på vem de vill eller att de bara får rösta på de partier som majoriteten tycker om, och de kommer i genomsnitt ge betydligt bättre svar än båda dessa stolpskott.

Det sägs ibland att ett folk får de politiker de förtjänar, och då måste jag fråga mig vilka oerhörda synder vi svenskar har begått för att förtjäna våra. Det finns dock en poäng i det, innan vi hänger ut politiker som beter sig som svin, inte förstår sitt demokratiska uppdrag och i största allmänhet genom sin generella brist på kompetens uppenbart inte är lämpliga att ens ansvara för något mer ömtåligt än en gråsten kommer vi inte heller att bli av med dem.

Makten måste granskas hårdare. När en förtroendevald politiker säger dumheter bör det uppmärksammas. Jag ska försöka dra mitt strå till stacken, och om du ser något liknande så tipsa gärna mig, Bubb.la eller någon lämplig journalist.

Gott nytt år, vänner!

Spelteori, förhandlingar och Decemberuppgörelsen

Jag har, min ovårdade frisyr till trots, en jur.kand. Som fördjupning skrev jag om spelteori i förhandlingar. Utifrån detta tänker här förklara varför spelteori dikterar att uppgörelsen inte bara är dum i största allmänhet, utan helt enkelt objektivt dålig för alliansen. För att bevisa det behöver vi först definiera diverse saker. Vi börjar med att slå fast vad uppgörelsen innebär, det går att läsa här. Dessa fyra punkter listas, och för enkelhetens skull är det dessa vi använder.

Uppgörelsen

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

Punkt fyra har ingenting med övriga punkter att göra, och även om det är trevligt med långsiktiga lösningar där partierna är överens. Alla har i handling, om än inte alltid ord, gjort sitt bästa för att avskaffa vårt militära försvar och underfinansiera pensionssystemet varför det knappast är några konstigheter. Energiuppgörelsen gissar jag att Löfven gärna ville ha för att slippa den värsta idiotin från vänsterhållet, men innan vi vet vad den innebär är det knappast värt att diskutera den. Punkt fyra är alltså rimligen vagt positivt för alla inblandade partier när det kommer till att få igenom sin politik.

Punkt tre handlar om att Alliansen inte längre ska få använda sig av det fulspel som SD och Socialisterna samarbetade för att utnyttja förra valet. För detta behövs i vilket fall en majoritet i riksdagen varför den i princip är att likställa med både punkt ett och två som båda handlar om att släppa fram den största minoriteten. Noterbart är för övrigt att S+MP inte är större än Alliansen utan V, vilket känns lite weird, men jag antar att det är därför punkt ett är skriven lite klurigt.

Sammanfattningsvis är det centrala i uppgörelsen alltså att den mindre minoriteten inte ska föra fram några egna alternativ till budget eller försöka utse en statsminister som de faktiskt tycker om. Skälet till detta uppges vara att inte ge SD inflytande. Ytterligare skäl verkar vara att gå runt folkviljan såtillvida att en regerings förslag inte ska kunna fällas bara för att en majoritet av befolkningens företrädare i riksdagen inte tycker om dem. Det sistnämnda har jag vissa etiska frågor kring, men de kan vi lämna till ett senare tillfälle. Slutligen vill jag nämna att uppgörelsen handlar om budgeten, inte om lagförslag, varför SD + Alliansen fortfarande kan fälla lagförslag hur de vill, precis som att Nationalisterna + Socialisterna kan fälla Alliansens lagförslag lika lätt om Alliansen blir större än S+V+MP nästa gång.

 

Alliansens mål

Alliansen har rimligen följande primära mål:

  • Få igenom sin politik i så stor utsträckning som möjligt.

Utöver detta har de rimligen också sekundära mål, av typen:

  1. Hindra SD från att få inflytande, där inflytande är definierat som att SD:s linje går igenom. Att hävda att SD-inflytande som leder till att alliansen får igenom sin politik utan att behöva ändra på något är dåligt är direkt barnsligt.
  2. Öka sina möjligheter att vinna nästa val.
  3. Bevara sina platser vid köttgrytorna i form av välbetalda riksdagsjobb, partistöd osv.

Jag har med stor sannolikhet missat något sekundärt mål, men detta bör vara en ganska rättvis bild av vad de vill uppnå.

 

Best alternative to a negotiated agreement (BATNA)

Innan varje förhandling bör varje part med självrespekt och en vilja att uppnå något positivt fastslå sin BATNA. Du vill aldrig, efter en förhandling, gå med på något som gör din situation sämre än innan förhandlingarna utifrån de mål du har. Vi måste alltså lista ut vilket BATNA Alliansen hade. Som jag uppfattar det, och jag tror inte det är särskilt kontroversiellt, kan det sammanfattas såhär:

  • Nyval, inklusive stora möjligheter att peka ut Löfvens totala oförmåga att regera. Stor risk för en parlamentarisk situation efter valet liknande nuvarande, två block som båda saknar egen majoritet varför SD avgör vilken budget som går igenom och kan hindra enskilda förslag om det andra blocket också vill detta.

 

Vad är bäst, BATNA eller nuvarande situation?

Ovan framgår att det under BATNA blir nyval och att det finns en risk för att SD kan fälla förslag om de får stöd av oppositionsblocket. För att få igenom en budget de närmaste tre åren är uppgörelsen objektivt dålig, eftersom den utgör en dominerad strategi. Detta då Alliansen medvetet gett upp alla sina chanser att få igenom en budget. Om Alliansen förlorar nästa val är situationen likaledes fortsatt objektivt dålig, då de medvetet gett upp alla möjligheter att få igenom sin budget. Om Alliansen vinner nästa val i majoritet spelar uppgörelsen ingen roll, eftersom de inte behöver stöd av Socialisterna. Den enda situationen där Alliansen har någon som helst uppsida av uppgörelsen är alltså om de vinner nästa val i minoritet.

 

En sista utväg, Alliansen vinner i minoritet nästa val.

Som framgår ovan så kan alltså uppgörelsen bara vara bättre i ett utfall av tre. Om Alliansens förlorar nästa val är den en dominerad strategi och därmed definitionsmässigt dålig. Om Alliansen vinner i egen majoritet spelar den ingen roll, eftersom SD och Socialisterna kan rösta hur som helst utan att det påverkar. Vinner Alliansen i minoritet blir situationen som under förra mandatperioden. Utan överenskommelsen finns det en risk att vissa förslag faller och att SD kan samarbeta med S, V, MP och eventuellt FI för att fälla en borgerlig budget eller bryta ut delar av den. Historiskt sett har detta inte skett särskilt ofta eller i någon större omfattning. Det får dock anses vara marginellt sämre än att Socialisterna lovat att inte göra så. Detta givet att vi litar på att Stefan ”Jag regerar inte med en Alliansbudget” Löfven, Gustav ”Jag vänder skolan på 100 dagar” Fridolin och Åsa ”Allt är männens fel” Romson håller vad de lovar.

En sammanfattning i form av en ekvation

Vi vet redan att uppgörelsen var objektivt sämre än alternativet när det kommer till att få igenom budgetar den här mandatperioden. Nästa mandatperiod är uppgörelsen antingen neutral/värdelös i händelse av att endera block får egen majoritet, dålig om Socialisterna blir största block och bra om alliansen blir det. Låt oss ge dessa följande värden:

Om det förlorade värdet av mandatperiod ett (M1) är större än det eventuella positiva värdet av mandatperiod två (M2) definierat som (sannolikheten för alliansen största minoritet) – (sannolikheten för Socialisterna största minoritet) är uppgörelsen dålig, och om det är mindre är uppgörelsen positiv.

För att räkna på detta behöver vi göra en massa uppskattningar och gissningar om sannolikheter som jag inte är kompetent nog att göra. DDet går dock att konstatera att Alliansen endast tjänar på den här uppgörelsen om de är väldigt säker, gissningsvis 80%+, på att de vinner i minoritet nästa val. Detta om det primära målet är att få igenom sina budgetar och därmed bestämma över Sveriges ekonomiska politik.

Alternativa förklaringar

Givet att Alliansen faktiskt vill ha igenom sina budgetar och att de inte redan nu med extremt hög säkerhet vet hur nästa val utfaller så är de antingen dumma i huvudet eller så har jag i min sammanställning ovan missat något centralt. Antagligen har Alliansen andra mål med uppgörelsen än de som finns ovan. En som ofta förs fram är att förneka SD inflytande. Den förklaringen är för korkad för att ens behöva undersökas, det enda sättet SD får igenom en ”rasistisk” budget är om Alliansen eller Socialisterna stödjer den, vilket de inte gör eftersom de inte är ”rasister”. Min gissning är istället något av följande:

1. De är rädda för att förlora riksdagsplatser i ett eventuellt nyval. KD ligger nära spärren och SD har gått framåt i undersökningar. Trots att Alliansen tagit in på den rödgröna röran kan de vara rädda för nyval såtillvida att de inte vill riskera KD och riksdagsplatser för en, enligt deras bedömningar, begränsad uppsida.

2. Moderaternas nya ledarinna anses inte redo att leda alliansen.

3. Alliansen vill helt enkelt låta Löfven göra bort sig i tre och ett halvt år till innan nästa val, och på så sätt garantera en valseger.

Vem kan rösta på Alliansen?

I och med decembersveket kommer en sosse-regering leda Sverige med en någorlunda sansad allians-budget under en kortare tid vartefter Alliansen lovat att släppa igenom en S+MP-budget med all galenskap som detta innebär. Läs detta igen. Alliansen, bestående av Moderater, ett parti som kallar sig liberalt, Centern under Annie ”Ayn Rand på Svenska” Lööf och Kristdemokraterna tänker alltså, fullt frivilligt, släppa igenom en socialistbudget trots att de bara genom att sitta stilla i båten, lägga en egen och hålla käft hade kunnat hindra denna. Därefter tänker de upprepa detta år efter år tills nästa val.

Trots att jag inte ens röstat på alliansen ser jag detta som ett svek. Vem sjutton vågar rösta på någon som istället för att stå upp för sina värderingar och slåss för sina idéer istället vänder sig lägger sig platt och låter Löfven samt hans hantlangare Åsa och Gustav få precis vad de vill. Det är inte som om de kapitulerat inför en skrämmande statsman och hans kompetenta medarbetare. Det är knappast Thatcher eller ens en gammal god sosse som Gunnar Sträng vi talar om. Här kommer en recap för att få det i perspektiv:

Löfven lovade att inte regera med alliansbudget. Regerar nu med alliansbudget.

Fridolin lovade att vända skolan på 100 dagar, har nu mindre än två veckor på sig. Tror vi att herr Lill-gammal har något på gång?

Åsa Romson analyserar Sveriges problem. Allt är männens fel.

Andra fullträffar under deras korta tid vid makten är som följer:

Åsa målar sin båt med giftig färg, media börjar undersöka om hon fuskat med skatten och den storslagna sången ”En målad båt” skapas ur kaoset. Åsa försvarar sig med att bevisen är copyrightskyddade

Fridolin bestämmer sig för att släppa följande videokilpp, där Sveriges lärare tilltalas som om inte en enda av dem gått ut mellanstadiet.

Stefan Löfven hugger Vänster-Jonas i ryggen, och lyckas därmed se mindre hederlig ut än partiet som ända till Sovjetunionens fall skickade födelsedagshälsningar till DDR:s ledare och trots detta inte känner att de har några demokratiska trovärdighetsproblem.

Det är alltså dessa lirare som alliansen vikt ned sig för.

Det finns människor som hävdar att den nya regeringen kommer att skapa nya jobb. Det är antagligen helt sant. Nuvarande regering kommer att skapa nya arbetstillfällen på precis samma sätt som en jordbävning.

Det finns människor som hävdar att stabilitet är viktigt. Det är antagligen sant, men kom ihåg att Fidel Castro styrde Kuba rätt länge. Det gäller att stabiliteten handlar om en jämn och bra nivå, inte ett konstant harvande i botten.

Det finns människor som hävdar att regeringen inte är så vänster, Vänsterpartiet blev trots allt utslängda. Kom dock ihåg att en normal svensk betalar mer än 40% av sina inkomster i skatt, och att sossarna vill att det ska bli mer.