Grekland: Vänstern och nationalister i koalition?

Jonas Sjöstedt (V) är glad över att Alexis Tsipras och hans Syriza tagit makten i Grekland. Åsa Romson säger i samma artikel följande:

”Det här ger ytterligare en signal till ett förändringsarbete inom eurozonen, hur man ska hantera behov av inte bara budgetrestriktivitet utan också möjligheter för länder att hitta andra politiska vägar framåt som ger befolkningen en framtidstro. Resultatet annars är ju att starka nationalistiska och i Grekland nazistiska stämningar hade kunnat blomma ut.”

Utan att riktigt känna någon vidare läsarglädje i att försöka följa den argumentationen kan vi dock konstatera att den goda Åsa tycker att det är bra att en samling halvkommunister tagit makten för att det motverkar nationalism och nazism. Låt oss då koll på vad det är för människor som är demokratins förkämpar i hennes världsbild:

Det är tur att Sverige står utanför EMU, annars hade vi kanske fått se Vänsterpartiet bilda en anti-EU-regering. Det går inte att behandla ett land hur illa som helst och det går inte att vända sig till överstatlighet och regleringar hur länge som helst innan det kommer en reaktion, och reaktion är inte alltid vacker.

Vänsterns bruna bakgrund

Från Wikipedia:

”Vänsterpartiet bildades 1917 av vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna samt hela dess ungdomsförbund. Detta kom av en strid mot den socialdemokratiska partiledningens ultimatum om total lojalitet genom bland annat den så kallade munkorgsstadgan som vänsterfalangen och ungdomsförbundet kritiskt menade var till för att tysta oppositionen inom partiet. Det nya partiet som bildades, Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), var senare med och grundade Komintern 1919.”

Angående Komintern kan man läsa följande:

”Målsättningen med organisationen var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, nedkämpa bourgeoisin, att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik.”

Tillbaka till Vänsterpartiet:

”Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991.”

Partiet ägnade alltså sina första ~45 år till att öppet stödja Sovjetunionen, kommunistdiktaturen mest känd för massmord, politiskt motiverade massavrättningar och användandet av politiskt skapad massvält för att kuva opposition. Därefter fortsatte man i 30 år att hålla goda kontakter med de kommunistiska diktaturerna.

Andra höjdare ur Wikipediaartikeln:

Om 1950-talet: ”Årtiondet blev en nedgång för SKP. År 1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitet mot Sovjetunionen, men ett närmande till Socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.”

Om stegen bort från Stalinism: ”Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.-H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.”

Detta inkluderar inte ens mer moderna klassiker som Lars Ohlys beskrivning av sig själv som kommunist, ”våldsvänsterns” moderna uppgång (och fall?) eller Ung Vänsters återkommande stöd för den sistnämnda. Av Sveriges större partier har Vänsterpartiet med stor sannolikhet den brunaste bakgrunden av stöd till totalitära regimer, kom ihåg det nästa gång de försöker sätta sig på en hög häst eller anordna minnesdagar om förintelsen där temat är att kritisera världens enda judiska nation.

 

Granskning: SD:s och FI:s arbete i Europaparlamentet

Eftersom jag är on record med att påstå att Sverigedemokraterna (SD) inte kommer att få särskilt mycket gjort i Europaparlamentet tänkt jag ta och utvärdera vad som hänt såhär ~ett halvår efter valet. SD har två EU-parlamentariker (MEP), Peter Lundgren och Kristina Winberg.

Den förstnämnda sitter som medlem i kommittén för transport och turism, delegationen för relationer med USA och delegationen för relationer med Kanada. Kristina Winberg sitter i sin tur i kommittén för civila rättigheter, rättvisa och ”Home Affairs” samt delegationen för relationer med Mashreq-länderna.

SD:s två kandidater

Peter Lundgren har varit den aktivare av de två i parlamentet, då han hållit två tal. De kan läsas här och  här.Det första talet handlar om ungdomsarbetslöshet och har, så vitt jag förstår, ganska vettig innehåll men möjligen bör han inte visa upp det för sin gamla högstadielärare i Engelska.

Det andra är en ganska rejäl sågning av ordförande Martin Schulz. Detta är mycket bättre, då han verkar ha hållit talet på svenska och därmed avhjälpt det största problemet med det första.

Dessutom har vi en ordförande, Martin Schulz, som fullständigt saknar de mest grundläggande kunskaperna i demokrati. Det är nämligen att acceptera andras åsikter än sina egna med bibehållen respekt. Det vet han inte hur man gör.

Vi såg i tisdags när vi undertecknade avtalet med Ukraina att massor med människor på vänstersidan står upp och skriker om att få ordet, varpå Schulz frågar om det är någon som har något att tillägga. Sedan förvägrar han människorna på vänstersidan att få ordet. Det är direkt pinsamt att företrädas av en sådan ordförande här i parlamentet.

Även om han alltså inte gjort särskilt mycket, kan man trots allt skönja en god vilja hos personen ifråga och han har varken föreslagit något direkt korkat ställt till med något.

Kristina Winberg har hållit ett tal, på ett ensiffrigt antal meningar uppdelat i två stycken. Det handlar om att hon vill hjälpa flyktingars ohållbara situation genom att släppa in ännu färre och hjälpa dem på plats. Som jag fattat det hela är grunden för att bistånd alls skulle funka för att hjälpa flyktingar vetenskapligt sett rätt skakig och jag förstår inte hur det skulle motverka människosmuggling att göra det ännu svårare att få komma hit legalt.

Deras kommittéer och delegationer

Utifrån parlamentets hemsida verkar det som att de olika kommittéer som parlamentarikerna sitter i har möten någon eller några gånger i månaden och för närvarande håller på att hitta kommentarer för EU:s budget. Så vitt jag kan så, och jag blir gärna rättad här, så är ingen av kandidaterna inblandad i något som har något som helst med invandring att göra genom sina kommittéer.

Fi:s äventyr i parlamentet

Fi:s parlamentariker Soraya Post har i likhet med Kristina Winberg hållit ett tal i parlamentet. Som väntat finns det en del pärlor, framförallt följande citat:

”I dag, 2014, finns det nästan inga romer i EU eller utanför EU som får ta del av de mänskliga rättigheterna inom något område – rättigheter som är universella, odelbara och faktiskt gällande över hela världen.”

Hon ställer sig också bakom och uttrycker stöd för Stavros Lambrinidis, EU-parlamentets vicepresident. Detta verkar vara helt i linje med hennes idéer om att få inflytande genom att berömma människor i maktposition för att ”få inflytande”. Något mer förvånande är att hon ger stöd till Lívia Járóka från ungerska Fidesz. Det finns trots allt en del att invända emot att få in Fidesz och mänskliga rättigheter i samma mening. Exempel här, här och här.

I övrigt sitter Post i en underkommitté för mänskliga rättigheter samt kommittén för civila rättigheter, rättvisa och ”Home Affairs” (samma som Winberg). Det är ganska intressant att båda två varit så lika varandra i parlamentet, även om Winberg inte öppet uttalat stöd för högerpartier av tveksamt rykte.

Fi:s intryck på EU-parlamentet sträcker sig alltså fortfarande till att de vill bygga rulltrappor från Parlamentet till garaget där limousinerna står.

Sammanfattning

Från SD:s sida har två personer, plus assistenter, har alltså sammantaget fått ihop tre korta tal på ett halvårs arbete och visar inga som helst spår av att ha påverkat någonting alls. Möjligen kan de sägas ha hjälpt Europe of freedom and direct democracy Group  att bli större, vilket är bra då åtminstone några stycken av de bästa partierna i Europaparlamentet därmed får mer inflytande. Fi och sin sida vill inte vara bättre, utan siktar istället lågt och träffar ännu lägre och lyckas få SD att framstå som ett gäng arbetsmyror. Det är nog inte helt otroligt att åtminstone två av tre parlamentariker skulle passa in på en lista över Sveriges mest menlösa parlamentariker.

 

Samtliga bilder från ovanstående text kommer från EU-parlamentets hemsida.