Terrordåd, islam och kollektiv skuld

De senaste veckorna har mycket av nyhetsflödet dominerats av terrorattacken i Frankrike. Detta är naturligt, då den utgör ett angrepp på det öppna samhället, yttrandefriheten och den demokratiska rättsstaten som sådan. Mina tankar går ut till de drabbade och ännu mer till deras nära och kära. Med den begränsade begåvning jag besitter kan jag inte i närheten av lika bra som många andra beskriva hur hemskt det hela är och jag tänker därför inte ens försöka. Istället vill jag fokusera på de i mina ögon otäcka reaktionerna på attentatet.

Sverigedemokraternas senaste skandalmakare framför alla, riksdagens andre vice talman Björn Söder, har redan blivit anmäld för hets mot folkgrupp av Socialdemokraternas Veronica Palm då han gjorde sig lustig över islam som ”fredens religion”. Som ett sidospår är han antagligen första svensk att få uppmärksamhet i internationell press för olämpliga uttalanden om judar samma vecka som han polisanmäls för att hetsa mot muslimer. Det är inte bra att högt uppsatta personer i samhället uttalar sig nedsättande om en religion som stora delar av världens befolkning följer. Vad som är än värre är när helt vanliga personer börjar spekulera på sociala medier och på andra håll om att världens muslimer, långt mer än en miljard människor, på något sätt antingen är kollektivt ansvariga för dådet. Ibland tillskrivs även muslimer åsikter eller karaktärsdrag som är ganska nedlåtande.

Som vit, något introvert CIS-man i en medelstor stad i Norrland träffar jag inte särskilt många muslimer, men de få jag träffat har varit ungefär likadana som alla andra. Någon är religiös, de flesta är trevliga och någon enstaka är lite underlig. Precis som ”infödda svenskar” med andra ord. Dessa människor är inte mer skyldiga för vad ett gäng idioter i Frankrike gjort än du och jag. Att peka ut dem eller att försöka skuldbelägga dem genom någon slags guilt by gudatro är inte bara irrationellt och intellektuellt ohederligt, det är även direkt ohyfsat.

Jag, och många med mig, blir upprörda när radikalfeminister hävdar att män har en kollektiv skuld för de hemskheter andra män utfört genom historien. Vi vill bedömas som individer, inte utifrån vår arvsskuld.

Kort sagt, de flesta av oss vill inte bedömas utifrån vad andra människor av motsvarande kön, hudfärg eller grupptillhörighet i övrigt någon gång sagt eller ställt till med. Vi vill värderas utifrån våra egna handlingar. Då bör vi också, som de flesta världsreligioner är överens om, behandla andra såsom vi själva vill bli behandlade. Med detta i åtanke; är det verkligen för mycket begärt att vi även bedömer muslimer utifrån samma måttstock? Bör vi inte se varje individ som just en individ och bedöma denne utifrån hennes egna handlingar och värderingar snarare än som en medskyldig del i ett kollektiv?

Annonser

Vänsterns bruna bakgrund

Från Wikipedia:

”Vänsterpartiet bildades 1917 av vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna samt hela dess ungdomsförbund. Detta kom av en strid mot den socialdemokratiska partiledningens ultimatum om total lojalitet genom bland annat den så kallade munkorgsstadgan som vänsterfalangen och ungdomsförbundet kritiskt menade var till för att tysta oppositionen inom partiet. Det nya partiet som bildades, Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), var senare med och grundade Komintern 1919.”

Angående Komintern kan man läsa följande:

”Målsättningen med organisationen var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, nedkämpa bourgeoisin, att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik.”

Tillbaka till Vänsterpartiet:

”Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991.”

Partiet ägnade alltså sina första ~45 år till att öppet stödja Sovjetunionen, kommunistdiktaturen mest känd för massmord, politiskt motiverade massavrättningar och användandet av politiskt skapad massvält för att kuva opposition. Därefter fortsatte man i 30 år att hålla goda kontakter med de kommunistiska diktaturerna.

Andra höjdare ur Wikipediaartikeln:

Om 1950-talet: ”Årtiondet blev en nedgång för SKP. År 1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitet mot Sovjetunionen, men ett närmande till Socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.”

Om stegen bort från Stalinism: ”Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.-H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.”

Detta inkluderar inte ens mer moderna klassiker som Lars Ohlys beskrivning av sig själv som kommunist, ”våldsvänsterns” moderna uppgång (och fall?) eller Ung Vänsters återkommande stöd för den sistnämnda. Av Sveriges större partier har Vänsterpartiet med stor sannolikhet den brunaste bakgrunden av stöd till totalitära regimer, kom ihåg det nästa gång de försöker sätta sig på en hög häst eller anordna minnesdagar om förintelsen där temat är att kritisera världens enda judiska nation.

 

Det är dags att granska makten

Politiker gör anspråk på att bestämma hur Sverige ska styras. Detta medför att befolkningen borde få veta vad de står för, vilka åsikter de har och har de tidigare har valt att handla i olika situationer. Kort sagt, makten ska granskas.

Senast för någon dag sedan hävdade Miljöpartiets kommunalråd i Malmö, som ansvarar för frågor om demokrati och tillgänglighet, följande:

Att Miljöpartiet inte bryr sig om demokrati och demokratiska spelregler är i och för sig knappast något som överraskar mig, men varför är det ingen som bryr sig om detta? Den enda uppmärksamhet det hela fått är en flashbacktråd där något tiotal personer är upprörda. Vad ger SD för svar på detta då? Naturligtvis uppvisar de fingertoppskänsla som en normalbegåvad tegelsten och lyckas svara med följande:  

Ett bra sätt av överträffa idiotin från MP:s demokratiansvarige antidemokrat är naturligtvis att sänka sig till hans nivå genom att kräva att han istället ska förbjudas och dessutom lägga till en hashtag i form av ”levedemokratin”.

Kan inte både antidemokraterna i Miljöpartiet och antidemokraterna i Sverigedemokraterna båda få in det i huvudet att det inte går att försvara demokrati och det öppna samhället genom att gå emot demokratins grundläggande principer. Vi lever faktiskt i en någorlunda modern, om än rätt flummig, demokratisk rättsstat och det betyder att medborgarna har rätt att själva bestämma vem de vill rösta på. Rimligtvis har både vem det nu är som har hand om Malmö:s SD-konto och det miljöpartistiska kommunalrådet gått igenom mellanstadiet, vi har trots allt skolplikt i det här landet. Fråga vilken 13-åring som helst om de tror att ”demokrati” betyder att alla får rösta på vem de vill eller att de bara får rösta på de partier som majoriteten tycker om, och de kommer i genomsnitt ge betydligt bättre svar än båda dessa stolpskott.

Det sägs ibland att ett folk får de politiker de förtjänar, och då måste jag fråga mig vilka oerhörda synder vi svenskar har begått för att förtjäna våra. Det finns dock en poäng i det, innan vi hänger ut politiker som beter sig som svin, inte förstår sitt demokratiska uppdrag och i största allmänhet genom sin generella brist på kompetens uppenbart inte är lämpliga att ens ansvara för något mer ömtåligt än en gråsten kommer vi inte heller att bli av med dem.

Makten måste granskas hårdare. När en förtroendevald politiker säger dumheter bör det uppmärksammas. Jag ska försöka dra mitt strå till stacken, och om du ser något liknande så tipsa gärna mig, Bubb.la eller någon lämplig journalist.

Gott nytt år, vänner!

Spelteori, förhandlingar och Decemberuppgörelsen

Jag har, min ovårdade frisyr till trots, en jur.kand. Som fördjupning skrev jag om spelteori i förhandlingar. Utifrån detta tänker här förklara varför spelteori dikterar att uppgörelsen inte bara är dum i största allmänhet, utan helt enkelt objektivt dålig för alliansen. För att bevisa det behöver vi först definiera diverse saker. Vi börjar med att slå fast vad uppgörelsen innebär, det går att läsa här. Dessa fyra punkter listas, och för enkelhetens skull är det dessa vi använder.

Uppgörelsen

  • Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
  • En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
  • Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
  • Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

Punkt fyra har ingenting med övriga punkter att göra, och även om det är trevligt med långsiktiga lösningar där partierna är överens. Alla har i handling, om än inte alltid ord, gjort sitt bästa för att avskaffa vårt militära försvar och underfinansiera pensionssystemet varför det knappast är några konstigheter. Energiuppgörelsen gissar jag att Löfven gärna ville ha för att slippa den värsta idiotin från vänsterhållet, men innan vi vet vad den innebär är det knappast värt att diskutera den. Punkt fyra är alltså rimligen vagt positivt för alla inblandade partier när det kommer till att få igenom sin politik.

Punkt tre handlar om att Alliansen inte längre ska få använda sig av det fulspel som SD och Socialisterna samarbetade för att utnyttja förra valet. För detta behövs i vilket fall en majoritet i riksdagen varför den i princip är att likställa med både punkt ett och två som båda handlar om att släppa fram den största minoriteten. Noterbart är för övrigt att S+MP inte är större än Alliansen utan V, vilket känns lite weird, men jag antar att det är därför punkt ett är skriven lite klurigt.

Sammanfattningsvis är det centrala i uppgörelsen alltså att den mindre minoriteten inte ska föra fram några egna alternativ till budget eller försöka utse en statsminister som de faktiskt tycker om. Skälet till detta uppges vara att inte ge SD inflytande. Ytterligare skäl verkar vara att gå runt folkviljan såtillvida att en regerings förslag inte ska kunna fällas bara för att en majoritet av befolkningens företrädare i riksdagen inte tycker om dem. Det sistnämnda har jag vissa etiska frågor kring, men de kan vi lämna till ett senare tillfälle. Slutligen vill jag nämna att uppgörelsen handlar om budgeten, inte om lagförslag, varför SD + Alliansen fortfarande kan fälla lagförslag hur de vill, precis som att Nationalisterna + Socialisterna kan fälla Alliansens lagförslag lika lätt om Alliansen blir större än S+V+MP nästa gång.

 

Alliansens mål

Alliansen har rimligen följande primära mål:

  • Få igenom sin politik i så stor utsträckning som möjligt.

Utöver detta har de rimligen också sekundära mål, av typen:

  1. Hindra SD från att få inflytande, där inflytande är definierat som att SD:s linje går igenom. Att hävda att SD-inflytande som leder till att alliansen får igenom sin politik utan att behöva ändra på något är dåligt är direkt barnsligt.
  2. Öka sina möjligheter att vinna nästa val.
  3. Bevara sina platser vid köttgrytorna i form av välbetalda riksdagsjobb, partistöd osv.

Jag har med stor sannolikhet missat något sekundärt mål, men detta bör vara en ganska rättvis bild av vad de vill uppnå.

 

Best alternative to a negotiated agreement (BATNA)

Innan varje förhandling bör varje part med självrespekt och en vilja att uppnå något positivt fastslå sin BATNA. Du vill aldrig, efter en förhandling, gå med på något som gör din situation sämre än innan förhandlingarna utifrån de mål du har. Vi måste alltså lista ut vilket BATNA Alliansen hade. Som jag uppfattar det, och jag tror inte det är särskilt kontroversiellt, kan det sammanfattas såhär:

  • Nyval, inklusive stora möjligheter att peka ut Löfvens totala oförmåga att regera. Stor risk för en parlamentarisk situation efter valet liknande nuvarande, två block som båda saknar egen majoritet varför SD avgör vilken budget som går igenom och kan hindra enskilda förslag om det andra blocket också vill detta.

 

Vad är bäst, BATNA eller nuvarande situation?

Ovan framgår att det under BATNA blir nyval och att det finns en risk för att SD kan fälla förslag om de får stöd av oppositionsblocket. För att få igenom en budget de närmaste tre åren är uppgörelsen objektivt dålig, eftersom den utgör en dominerad strategi. Detta då Alliansen medvetet gett upp alla sina chanser att få igenom en budget. Om Alliansen förlorar nästa val är situationen likaledes fortsatt objektivt dålig, då de medvetet gett upp alla möjligheter att få igenom sin budget. Om Alliansen vinner nästa val i majoritet spelar uppgörelsen ingen roll, eftersom de inte behöver stöd av Socialisterna. Den enda situationen där Alliansen har någon som helst uppsida av uppgörelsen är alltså om de vinner nästa val i minoritet.

 

En sista utväg, Alliansen vinner i minoritet nästa val.

Som framgår ovan så kan alltså uppgörelsen bara vara bättre i ett utfall av tre. Om Alliansens förlorar nästa val är den en dominerad strategi och därmed definitionsmässigt dålig. Om Alliansen vinner i egen majoritet spelar den ingen roll, eftersom SD och Socialisterna kan rösta hur som helst utan att det påverkar. Vinner Alliansen i minoritet blir situationen som under förra mandatperioden. Utan överenskommelsen finns det en risk att vissa förslag faller och att SD kan samarbeta med S, V, MP och eventuellt FI för att fälla en borgerlig budget eller bryta ut delar av den. Historiskt sett har detta inte skett särskilt ofta eller i någon större omfattning. Det får dock anses vara marginellt sämre än att Socialisterna lovat att inte göra så. Detta givet att vi litar på att Stefan ”Jag regerar inte med en Alliansbudget” Löfven, Gustav ”Jag vänder skolan på 100 dagar” Fridolin och Åsa ”Allt är männens fel” Romson håller vad de lovar.

En sammanfattning i form av en ekvation

Vi vet redan att uppgörelsen var objektivt sämre än alternativet när det kommer till att få igenom budgetar den här mandatperioden. Nästa mandatperiod är uppgörelsen antingen neutral/värdelös i händelse av att endera block får egen majoritet, dålig om Socialisterna blir största block och bra om alliansen blir det. Låt oss ge dessa följande värden:

Om det förlorade värdet av mandatperiod ett (M1) är större än det eventuella positiva värdet av mandatperiod två (M2) definierat som (sannolikheten för alliansen största minoritet) – (sannolikheten för Socialisterna största minoritet) är uppgörelsen dålig, och om det är mindre är uppgörelsen positiv.

För att räkna på detta behöver vi göra en massa uppskattningar och gissningar om sannolikheter som jag inte är kompetent nog att göra. DDet går dock att konstatera att Alliansen endast tjänar på den här uppgörelsen om de är väldigt säker, gissningsvis 80%+, på att de vinner i minoritet nästa val. Detta om det primära målet är att få igenom sina budgetar och därmed bestämma över Sveriges ekonomiska politik.

Alternativa förklaringar

Givet att Alliansen faktiskt vill ha igenom sina budgetar och att de inte redan nu med extremt hög säkerhet vet hur nästa val utfaller så är de antingen dumma i huvudet eller så har jag i min sammanställning ovan missat något centralt. Antagligen har Alliansen andra mål med uppgörelsen än de som finns ovan. En som ofta förs fram är att förneka SD inflytande. Den förklaringen är för korkad för att ens behöva undersökas, det enda sättet SD får igenom en ”rasistisk” budget är om Alliansen eller Socialisterna stödjer den, vilket de inte gör eftersom de inte är ”rasister”. Min gissning är istället något av följande:

1. De är rädda för att förlora riksdagsplatser i ett eventuellt nyval. KD ligger nära spärren och SD har gått framåt i undersökningar. Trots att Alliansen tagit in på den rödgröna röran kan de vara rädda för nyval såtillvida att de inte vill riskera KD och riksdagsplatser för en, enligt deras bedömningar, begränsad uppsida.

2. Moderaternas nya ledarinna anses inte redo att leda alliansen.

3. Alliansen vill helt enkelt låta Löfven göra bort sig i tre och ett halvt år till innan nästa val, och på så sätt garantera en valseger.

Vilka är Liberala partiets kärnfrågor?

Halvrelevant inledning

Jag läste nyligen den här texten på piratpartiets hemsida. Nu är jag partisk eftersom författaren även skrev förra årets sämsta debattartikel. Det är imponerande att lyckas komma med sakfel om ”FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna” (sic) och Europakonventionen i en artikel om att avskaffa demonstrationsrätten för politiska meningsmotståndare och dessutom ha mage att kalla sig liberal. Artikeln är så absurd att de lyckades få Telason Getachew att ryta ifrån, och den lilla erfarenheten jag har av honom är att det nog finns få människor på vår planet som avskyr SD mer än han gör. Hursomhelst, texten  är i övrigt full av dumheter och någon form av önskan om att PP ska utrota alla möjligheter till väljarstöd. Kritiserar man att ens parti anställer en av Europas bästa politiska konsulter och tar upp att ett parti, som allmänt ses som det HPTQ-vänligaste, har problem med homofobi kanske man inte har världens skarpaste strategiska sinne. Texten tar dock upp en viktig poäng, och det är hur kärnfrågor bör behandlas. Det fick mig att tänka, vad är egentligen Liberala partiets kärnfrågor?

Kortare bakgrund om Liberala partiet och de frågor vi driver

Liberala partiet startades för ett tiotal år sedan som en reaktion på att Moderaterna och övriga borgerliga partier gått och blivit sossar. Det fanns inget alternativ för högerväljare. I början bestod partier av ett gäng unga män, företrädesvis med teknisk utbildning och/eller läggning och min gissning är att vi lätt skulle ha vunnit valet om det avgjordes genom en Quake 3 turnering. Tyvärr förhöll det sig icke så och istället fick vi ~200 röster i det första valet där vi ställde upp. Jag var ännu inte medlem, och har ingen som helst aning om vilka frågor som drevs. Nästa val vet jag inte heller vilka frågor som drevs, men att döma över vilka texter jag hittade när jag gick igenom hemsidan i samband med ombyggnaden var inflation, guldmyntfot och Ron Paul populära ämnen. Det smög sig även in en och annan text om utrikespolitik.

I valet 2010 fick vi 700 röster, och strax därefter gick jag med i partiet efter att, till min stora skam, taktikröstat på moderaterna. Perioden 2010 till 2014 var som jag från en relativ insiderposition en lång strävan efter att få ihop ett partiprogram, en organisation och att lyckas omvandla ett gäng mer eller mindre rabiata libertarianer till ett parti. Vi är fortfarande rabiata libertarianer, nästan hela högen, men vi börjar även få igång någon form av organisation med en och annan lokalavdelning, en mer eller mindre fungerande kommunikationsstruktur och ett partiprogram som bortsett ifrån enskilda stavfel faktiskt är något att vara stolt över. Jag gillar inte att skryta om mig själv, men jag är stolt över att ha varit inblandad i skrivandet av detsamma. I valet i höstas fick vi strax över 1200 röster, vilket får ses som något av en besvikelse trots att vi för andra valet i rad gick kraftigt framåt.

Valrörelsen 2014 var vad militärer i filmer skulle referera till som en Charlie Foxtrot, där CF står för den inte fullt lika städade termen Clusterfuck. Det var generellt sett en rörig ansvarsfördelning, kampanjen var en samling ad hoc-lösningar utan inbördes synergi och även om vi fick in tillräcklig med debattartiklar för att fingrarna knappt skulle räcka till att räkna dessa var det hela inget att vara särskilt stolt över. Som vice ordförande tror jag att jag var en av dem som lade ned mest jobb på att få saker att fungera ändå, men samtidigt var skulden till det hela naturligtvis till en inte obetydlig del min. Vi skulle ha dragit igång planeringen, valrörelsen och allt annat åtminstone ett halvår tidigare än vad som skedde och enligt devisen om att man får ligga som man bäddar gick det som det gick.

De frågor vi skrev debattartiklar om var följande:

Invandring, ordet ”Negerbollar”/yttrandefrihet, Användandet av biståndspengar för att ta emot flyktingar samt ett gäng jag skrev, främst om rätten till sin kropp, cannabis och diverse sågningar av FI och SD. Mina artiklar kan hittas här. Som jag uppfattade det, men då är jag rätt partisk, var Alexandras inlägg om invandring samt mina artiklar om ”Rätten till sin kropp” och en legalisering av cannabis de som fick bäst spridning i kombination med positiva reaktioner. Alexandra skrev även en hög andra debattartiklar om lite olika ämnen som inte fick spridning i samma storlek som hennes invandringsalster. Detta går även fint ihop med vilka frågor vi ville driva inför extravalet, nämligen Rätten till sin kropp (vilket inkluderar cannabis-frågan), sänkta skatter och invandring.

Från vår facebooksida kan vi även se att de ämnen som konsekvent fick hög spridning, många likes och dylikt var sågningar av miljöpartiet, inlägg om cannabis och (av någon anledning) ett inlägg om dödshjälp.

Mina spontana förslag

Jag tror att Liberala partiet behöver ett gäng kärnfrågor som vi redan nu börjar köra in oss på, kampanja för och försöka få människor att förknippa oss med.

Dessa måste vara sådana frågor som vi kan äga, såtillvida att inget större parti med samma målgrupp redan fokuserar på samma sak. Att vara anti-SD är all well and good, men eftersom varenda käft och hans moster redan är det tjänar vi inget på att lägga krut på att framföra kritik som redan framförts av kändare människor och organisationer hundra gånger förut. Angrepp på SD måste ha ett nyhetsvärde, låt dem vara kreativa eller nyskapande. Låt oss inte sänka oss till att kalla dem rasister och avvisa alla förslag med att ”Du låter som en SD:are”. Låt andra sitta i sandlådan och var lite taktiska istället. Fri invandring har samma problem, CUF och Piratpartiet har redan den ståndpunkten och låter högre än oss. Ska vi kampanja om fri invandring måste vår kampanj vara bättre än deras. Det går säkert, men vi behöver i så fall en egen twist.

De frågor vi driver måste vara sådana där det finns en målgrupp vi kan vinna över till oss och som vi faktiskt kan nå ut med. Vi behöver alltså motståndare. Samtliga partier, förutom möjligen SD och KD, är infekterade med genustjafs. Borgerliga väljare tycker i hög grad illa om genus-tjafs, då det förknippas med Gudruns gamla vänsterparti och överdriven klåfingrighet. Här går det enkelt att reta upp folk och få gratis uppmärksamhet. Reta en genusvetare tillräckligt för att de ska skriva ett svar och vi får mer uppmärksamhet gratis än hundra om än så välskrivna sågningar av SD. SD är nämligen medietränade nog att ignorera småpartier och fokusera på att framstå som underdogs emot de stora partierna som redan ger dem allt de vill ha av uppmärksamhet. En enkel väg att gå vore att lansera någon variant på det här: https://genusnytt.wordpress.com/2012/03/16/vad-vill-jamstalldisterna/ och kalla det ”Liberal jämställdhet” eller något dylikt. Gärna med ett aktivt avståndstagande från feminismen som begrepp. Ett par flashbacktrådar, någon debattartikel och diverse intervjuer eller gästinlägg på diverse bloggar i ämnet och plötsligt kommer tusentals människor som inte vet något om oss att se oss som förespråkare för riktig jämställdhet i motsats till Gudruns idioti.

Det måste även vara frågor som har en liberal förankring. Vi är ett ideologiskt parti och ska så förbli. Liberalismen är, som Birgitta Ohlsson vid något tillfälle konstaterade, en radikal ideologi. Det kan inte vara särskilt svårt att hitta frågor som engagerar människor, där våra politiker inte ligger i takt med vår målgrupp och där vi kan få uppmärksamhet genom att ta en sida i en debatt som inte riktigt finns i någon större utsträckning.

Slutligen vill jag tala om skatter. Vi måste bli bättre på att göra narr av nuvarande skattetryck och skattesystem. Skattetrycket är faktiskt en av de viktigaste frågorna i vårt land, och likförbannat har vi inte lyckats få in en enda debattartikel på ämnet. Detta är en skamfläck som vi måste få ordning på, låt oss fira skattefria dagen, skriva mer om hur mycket skatt som betalas och inspireras mer av skattebetalarnas förening och liknande organisationer.

Om Ambjörn själv får välja

Om jag helt fritt fick välja vilka frågor vi skulle driva inför nästa val skulle det vara som följer:Nej till särlagstiftning

Detta skulle innehålla bland annat följande:

”Nej till genusflum, Ja till lika rätt”

  • Totalt avskaffande av allt statligt stöd till genusforskning samt ett förbud mot kvotering av tjänster, bidrag och dylikt inom det offentliga och hos alla organisationer som får ekonomiskt stöd av staten.
  • Ett avskaffande av all statligt finansierad utbildning i genus (inklusive högskolekurser)
  • En deklaration om meritokrati och könens lika rättigheter
  • Införandet av en helt könsneutral lagstiftning

”Rätten till din kropp”

  • Legalisering av cannabis, avkriminalisering av övriga droger som ett steg på vägen mot en fullständig legalisering. Harm reduction istället för straff.
  • Avskaffandet av annan morallagstiftning, främst sexköpslagen. Krav på att prostituerade ska behandlas som vilken annan yrkesgrupp som helst.
  • En del andra mer ovanliga frågor som blivande mödrars rätt att välja kejsarsnitt, abortfrågan och dylikt

”Mindre stat, mindre skatt, mer civilsamhälle”

  • Omfattande skattesänkningar
  • Diverse ganska grova hån av alliansen för att skattetrycket efter deras senaste åtta år vid makten var högre än efter X år med vilken random sosse som nu höjde den till 44% eller så någon gång på 70- eller 80-talet. Helst någon mer eller mindre uttalad halvkommunist.
  • Krav på nedläggningar av myndigheter.
  • Förslag om att överlåta dåligt fungerande offentlig service på privata initiativ.

 

Möjligen kan den översta frågan ersättas av något nördigare, Guldmyntfot eller så, om det blir en rejäl ekonomisk kris och FI verkar försvinna bort på historiens sophög innan nästa valrörelse kommer igång.

Nu vill jag gärna höra förslag. Vilka frågor är bra att driva, inklusive motivering, och vad är egentligen Liberala partiets kärnfrågor?

Vem kan rösta på Alliansen?

I och med decembersveket kommer en sosse-regering leda Sverige med en någorlunda sansad allians-budget under en kortare tid vartefter Alliansen lovat att släppa igenom en S+MP-budget med all galenskap som detta innebär. Läs detta igen. Alliansen, bestående av Moderater, ett parti som kallar sig liberalt, Centern under Annie ”Ayn Rand på Svenska” Lööf och Kristdemokraterna tänker alltså, fullt frivilligt, släppa igenom en socialistbudget trots att de bara genom att sitta stilla i båten, lägga en egen och hålla käft hade kunnat hindra denna. Därefter tänker de upprepa detta år efter år tills nästa val.

Trots att jag inte ens röstat på alliansen ser jag detta som ett svek. Vem sjutton vågar rösta på någon som istället för att stå upp för sina värderingar och slåss för sina idéer istället vänder sig lägger sig platt och låter Löfven samt hans hantlangare Åsa och Gustav få precis vad de vill. Det är inte som om de kapitulerat inför en skrämmande statsman och hans kompetenta medarbetare. Det är knappast Thatcher eller ens en gammal god sosse som Gunnar Sträng vi talar om. Här kommer en recap för att få det i perspektiv:

Löfven lovade att inte regera med alliansbudget. Regerar nu med alliansbudget.

Fridolin lovade att vända skolan på 100 dagar, har nu mindre än två veckor på sig. Tror vi att herr Lill-gammal har något på gång?

Åsa Romson analyserar Sveriges problem. Allt är männens fel.

Andra fullträffar under deras korta tid vid makten är som följer:

Åsa målar sin båt med giftig färg, media börjar undersöka om hon fuskat med skatten och den storslagna sången ”En målad båt” skapas ur kaoset. Åsa försvarar sig med att bevisen är copyrightskyddade

Fridolin bestämmer sig för att släppa följande videokilpp, där Sveriges lärare tilltalas som om inte en enda av dem gått ut mellanstadiet.

Stefan Löfven hugger Vänster-Jonas i ryggen, och lyckas därmed se mindre hederlig ut än partiet som ända till Sovjetunionens fall skickade födelsedagshälsningar till DDR:s ledare och trots detta inte känner att de har några demokratiska trovärdighetsproblem.

Det är alltså dessa lirare som alliansen vikt ned sig för.

Det finns människor som hävdar att den nya regeringen kommer att skapa nya jobb. Det är antagligen helt sant. Nuvarande regering kommer att skapa nya arbetstillfällen på precis samma sätt som en jordbävning.

Det finns människor som hävdar att stabilitet är viktigt. Det är antagligen sant, men kom ihåg att Fidel Castro styrde Kuba rätt länge. Det gäller att stabiliteten handlar om en jämn och bra nivå, inte ett konstant harvande i botten.

Det finns människor som hävdar att regeringen inte är så vänster, Vänsterpartiet blev trots allt utslängda. Kom dock ihåg att en normal svensk betalar mer än 40% av sina inkomster i skatt, och att sossarna vill att det ska bli mer.